...igår när jag gick hem från jobbet. Jag saknar verkligen henne. Hennes sätt att fråga hur jag har det och hennes sätt att höra att det inte är så bra som jag försöker ge sken av är ovärdelig. Den förmågan har hon till och med via telefon.
Vi har inte pratat på två år och jag insåg hur ovan jag blivit att prata om sådant som betyder något. Min vän har en förmåga att få mig att prata. Hon ger mig utrymme. Tystnader. Hon vågar vänta. Hon har alltid vågat vänta på svar när hon ställt en fråga jag tyckt varit jobbig. Vi var mycket tysta igår.
Min sambo kan komma på sig själv med att hon pratar för mycket om sig själv, då kan hon fråga hur jag haft det och nöjer sig med ett "det är bra" innan hon fortsätter med sig själv igen.
När hon undrar vad jag gör och jag säger att jag "skriver" kan hon undra vad jag skriver men nöjer sig med svaret "skriver".
Ibland får hon för sig att hon ska coacha mig, då kan hon ställa frågor och pressa mig till ruinens brant. Hon har noll känsla för hur jag fungerar. Efter alla dessa år av stötande och blötande har det inte blivit bättre. Hur många år av våra liv ska vi verkligen offra på varandra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar