Han bad mig sänka mina krav.
- Tillåt dig för en gångs skull prestera riktigt dåligt. Skriv fult, skriv fel, bara du skriver. Det viktiga är att du fortsätter skriva.
Och jag fortsatte skriva.
Mörkret hade sedan länge lagt sig när jag sökte upp min rådgivare för att komma vidare med det reportage jag flera gånger påbörjat. Deadline var brinnande nära och det enda råd han kunde ge mig var att sänka mina krav.
Det är en sak att skriva för skrivbordslådan, det kommer varken bli läst eller bedömt, fullständigt riskfritt. Något helt annat att skriva något som ska tryckas och sedan färdas land och rike runt. Medan skrivbordslådan svämmar över av ord fylls papperskorgen av hopknycklade reportageförsök.
Den här gången ska jag låta pennan glöda och lämna in ett första utkast i vilket skick det än månne vara. Även om det inte är helt fulländat har jag åtminstone något att lämna in, och det är bra enligt min rådgivare. Men vad är det som egentligen händer när du sänker dina krav? Jag bestämde mig för att undersöka saken lite närmare.
Jag beger mig genast iväg på vandring och vid ett biblioteksbesök får jag syn på en bok som väcker minnen till liv. Ivrigt bläddrar jag fram sidan 132 och läser ”utan att ha trygghet i botten får vi inget gott självförtroende och vågar inte satsa för att bli bäst när det gäller”.
I boken ”Nya Bäst när det gäller” av idrottspsykologen Willi Railo fångades jag särskilt av ett avsnitt som handlade om trygghetzonen. Vi har alla en oerhörd potential att prestera maximalt och vi har en lägstanivå där vi inte kan göra sämre ifrån oss. Mellan detta maximum och minimum har vi en mental övre och undre gräns. Dessa gränser sätter vi själva upp och det är mellan dem vi finner trygghetszonen.
När vi presterar utanför de gränser vi satt upp blir vi otrygga och rädslan att misslyckas smyger sig på. Alltså, ju högre krav vi ställer på oss själva dess mer begränsar vi tryggheten. Vi hamnar i något som Railo kallar för prestationsbur, vårat handlingsutrymme blir så litet att vi inte vågar få någonting gjort.
Genom att sänka kraven tillåter vi oss större frihet, varpå tryggheten ökar. Tryggheten i sin tur gör att vi vågar ta ut svängarna mer och därmed prestera mera och bättre.
När ska du då anse dig vara färdig? Redo att lämna in? Denna fråga är det många som brottats med. Jag själv har aldrig känt mig färdig med mina arbeten, vilket lett till att jag ofta inte har lämnat in något. Men när är man egentligen färdig? Låt mig återigen hämta inspiration från idrotten.
En idrottare har en tävling att sikta emot, en skribent har en deadline. Idrottaren har förberett sig genom att träna mot ett mål, skribenten genom research och skrivande.
En höjdhoppare kan sätta som mål att hoppa över två meter. Detta innebär inte att höjdhopparen hissar upp ribban till två meter inför första hoppet. Hon börjar lågt där hon finner trygghet, lekande lätt glider över höjd efter höjd tills det börjar bli riktigt högt.
Skribenten kan på samma sätt lägga ribban inledningsvis lågt för att därefter höja nivån. Inleda med trygghet för att därefter stegra och jobba. När vet höjdhopparen när han är färdig? Är det under en tävling så är han färdig när han rivit tre gånger i rad, oavsett om han nått sin målhöjd eller inte. Skribenten är färdig när tiden är ute, oavsett om målet med texten är nått eller inte.
Idrottaren drar sig tillbaka och summerar sin insats, skribenten kan på samma vis dra sig tillbaka, summera sin insats och dra lärdom inför nästa inlämningsdag. Även om tiden är ute för den här gången, finns det gott om nya mål att sträva emot. Gått om nya mål att nå och gott om nya framgångar att skörda.
Trots att vi sänker kraven och tillåter oss att då och då misslyckas så låter vi ambitionen vara hög. Genom att slappna av och låta oss föras mot målet kommer orden komma mycket lättare. Det är alltså viktigt att ha en klar målsättning med sitt skrivande, sänka kraven och låta orden flöda. Sedan är det bara att stoppa pressarna. Varsågoda och tack.
